Hipp hipp hurra

Jag är bjuden på födelsedagskalas!

Jess & Jodi have passed the carton & are turning quarter of a century. Come and party with us at the Vic on Saturday 12th September from 8.30pm.

The theme is "When I Grow Up" so think back to your childhood years & remember your heros, dream jobs or just come as a costume you've always wanted to dress up in. We're giving you a couple of months notice so there is no excuse :-)

Jag känner Jess litegranna, inte så att jag skulle bjuda hem henne på en fika men vi träffas på fester några gånger om året och hon brukade "dejta" en av Stephens kompisar och kommer fortfarande med på fester lite då och då. Jag kan inte komma ihåg att jag nånsin träffat Jodi, och jag är inte helt säker på att det har sagt till på "the Vic" att de bjudit in hela sin facebook vänkrets till "dress up party". Tänk om alla kommer dit och så blir de inte insläppta! Behöver jag förresten tillägga att jag inte vill gå?

För det första så avskyr jag att klä ut mig så det kommer inte på tal. Och jag är trött på att slösa tid och försöka umgås med folk jag inte skulle sakna om jag aldrig mer träffade dem och prata smink och frisyrer eller vem som köpt hus vart och hur mycket och vad de ska renovera, eller hur det går på jobbet, (Jotack det går bra, och du då? Jo det är helt ok. Ok, aha, det är ju bra. Mmm, ..., fint väder vi hade idag. Jo fast det regnade ju lite. Ja det gjorde det ju, fast vi behöver ju regnet. Mhmm...). Eller skvallra om vem som sa vad till vem och varför. Och jag har försökt, jag har faktiskt det men det funkar liksom inte. Jag sitter hellre hemma ensam än följer med. Stephen får ju gärna gå och umgås med sina vänner, det går alldeles jättebra, bara jag slipper. Det är nästan som om att ju längre jag är här desto mer vill jag hem för jag hittar mer och mer som bara inte känns rätt liksom.

Jag träffade några av tjejerna i fredags. Stephen var och kollade på en footy match (australiensisk fotboll, nån variant av rugby typ) hos Lisa och Podger tillsammans med polarna och några till flickvänner. När jag kom dit så berättade jag att jag spelar med en orkester och att vi repar på fredagkvällar. Shit vad jag fick höra det! Thats so cute, bla bla, are you going to band camp, hahaha. Bara för att de inte har nån hobby förutom att följa efter sina karlar och vara alla tillags. Nähä, det kan jag vara utan. Min kamera är roligare sällskap, där får jag respons som stimulerar hjärnan litegranna. Jag måste tänka för att använda den liksom, jag behöver inte tänka så mycket med dumbrudarna...

Och sitta där i köket och hänga och försöka verka åtminstone lite intresserad medans grabbarna antingen är ute och röker och pratar om ingenting och visar fåniga videoklipp på varandras telefoner, höhöhö såg du det!, eller sätter igång Xboxen och börjar spela nåt jädra spel där man ska slå ihjäl varandra, höhöhö såg du det!.

Nä, tacka vet jag att umgås med svenskar, där killar och tjejer faktiskt kan prata med varandra utan att det blir konstigt. Vi är aningens mer socialt utvecklade. Ska se om jag inte kan ordna nån egen födelsedagsfest med vettiga människor som jag faktiskt vill träffa och ha kul med. Kanske om jag skickar ut en svensk inbjudan och om man inte fattar så får man inte komma...