Jag hoppas att min käre far inte får mardrömmar när han ser fotot på diskmaskinen...
Idag har det varit nåt otroligt blåsigt ute, nästan lite som Gudrun skulle jag vilja påstå. Inte för att jag var i Småland när Gudrun härjade, det var på den tiden då jag bodde i Luleå, så jag vet egentligen inte vad jag pratar om men det blåser som f-n i vilket fall som. Nästan lite otäckt tycker jag, det viner i husknutarna och helt plötsligt skramlar det till från nåt som blåser runt utanför, typ mina blomkrukor eller sopkvasten som trillar ner.
Jag har kommit på nåt som jag saknar här, att bara sitta vid ett fönster och titta ut och kuckelura, utan att se grannens staket eller med persiennen nere så att ingen ska se in. Som lappsjuka fast tvärtom. Jag upptäckte det förra helgen när vi var iväg och sovrummet hade en alldeles storslagen utsikt, fast när jag satte mig ner bekvämt i soffan upptäckte jag att tvärslån mitt på glasdörren var precis i vägen så jag såg ingenting iallafall så jag fick ställa mig upp istället och det tar liksom bort lite av tjusningen.
Jag kommer ihåg hemma i Dörarp när jag och mamma satt och solade på baksidan på balkongen, eller jag och pappa satt på trappen på framsidan en söndag och undrade vad all for efter. Eller när vi satt inomhus i de blå stolarna och drack kaffe och läste en bok och smygtittade på alla som gick förbi. Det saknar jag. Skit också, nu får jag hemlängtan igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar