Emma's passport adventures

Jag har just ögnat igenom svd's hemsida, nåt som jag tagit för vana nån gång då och då sen jag bytte jobb, och ögonen fastnade på "Mingeldags! Då dök Sveriges kändiselit upp." Det var sammanlagt 14 bilder på svenska kändisar som var och tittade på premiären av Australien, en väldigt rolig film som är lite Hollywoodiserad men visar en ganska trovärdig bild av Australien tror jag, och jag kan varmt rekommedera den. Om inget annat så för att titta på Hugh Jackman, han går inte av för hackor inte! Iallafall så utav 14 bilder var det inte många ansikten som jag kände igen, så hur mycket kändisar är de egentligen. Big brother och Idol?

Sara Lumholdt, Kishti Tomita, Viktor Åkerblom Nilsson, Fredrik Federley, Carin Da Silva, och sen när tillhör Runar Sögaard Sveriges kändis elit???!!! Upplys mig gärna om vilka de här är för jag har ingen aning, förutom Runar då men han skulle väl närmare klassificeras som Sveriges tönt-elit.

Och jag fick 7 av 10 rätt av frågorna i "Minns du TV-succeerna?", kanske att jag är något av en tönt själv... Annars tycker jag att SvD är en ganska bra sajt för nyheter.

Idag var jag förresten och hämtade ut mitt nya pass och mitt körkort och jag måste såklart berätta för immigrationsverket att jag har nytt pass, fair enough som de säger här. För att få mitt pass måste jag hälsa på David Seaton som är Svensk konsul i Adelaide. Konsulatet har bara besökstid 9.30 - 12.00 mån-fre vilket är väldigt praktiskt för oss som jobbar, för sent för att hinna före jobbet, för tidigt för att ta det under lunchen, och han är ju bara konsul på deltid vid sidan av sitt "riktiga" yrke så han gör det helst inte utanför dessa tiderna om han inte måste (det måste vara jobbigt att vara konsul och dela ut lite pass och några körkort och intervjua det fåtalet Adelaidebor som bestämt sig för att flytta norröver, undrar hur han fick det jobbet...) För att inte tala om att lunchrasten bara är 25 minuter lång och det tar 3 minuter att gå till bilen, 15 minuter att åka dit (20 om man fastnar vid järnvägsövergången när världens längsta godståg kör förbi i snigelfart), ytterligare 5 minuter att hitta parkering och gå dit, 10 minuter hos farbror Konsuln, varav det tog 5 minuter för honom att handskriva ett kvitto som ändå är oläsbart förutom klart och tydligt $95 som det kostade allt som allt, och så tillbaka till jobbet igen och hitta en annan parkering för att de låst den där jag brukar parkera. Men allt som allt gick det bra och jag var tillbaka till jobbet på under en timme.

Hur gör man sen för att tala om för immigrationsverket att man har nytt pass undrar du säkert nu. Jo så här är det, jag måste ju såklart skicka in en kopia av passet tillsammans med en blankett, och tro det eller ej men jag behövde inte fylla i mina senaste 10 adresser och min mamma och min pappa och min brors detaljet på sjuttioelva ställen. Det var bara 3 sidor varav en bara hade adresserna till immigrationsverken runtom i Australien. Men det är med kopian av passet som det krångliga börjar. I Sverige, missta mig och jag har fel, så kan vem som helst vidimera en kopia, dvs intyga att kopian är samma som originalet. Men så lätt är det inte här, och jag kunde inte hitta information på immigrationsverkets hemsida huruvida det måste vara en sk Justice of the Peace (JP, vad det nu är vet jag inte riktigt men en sån får iallafall vidimera allt mellan himmel och jord) eller om det räckte med en läkare, apotekare, banktjänsteman med mer än ett visst antal års tjänstgöring, lärare, tandläkare och vilka mer det nu är som får göra det. Det är en hel del olika men jag tror att det är så att beroende på hur viktigt pappret är så får det inte vara vad som helst. Men jag kan ha fel vilket ytterligare stärker mitt tvivel av hela systemet med vidimering i Australien.

Iallafall tog jag det säkra före det osäkra och jag lyckades ta reda på att på biblioteket alldeles runt hörnet från jobbet sitter det en JP på tisdagar mellan 16.00 och 18.00 och man behöver inte boka tid. För bra för att vara sant tänkte jag, och det var det. Han hade slutat för året och var av nån anledning inlagd på sjukhus, upplyste den snälla bibliotekarien. Men på biblioteket i Findon ca 5 minuter bort, förklarade hon, så sitter det en JP på tisdagar 14.30 till 17.00. Okej tänkte jag, jag åker dit, inte riktigt på vägen hem men tillräckligt bra för att få det överstökat. Så jag åkte dit, det tog nog 10 minuter för det var lite rusningstrafik. Och det gick alldeles smidigt utan problem, han verkade lite grinig den där JP'n men han skrev under att det var en "true copy of the original" och jag tackade och bugade och gick därifrån. Så det som är kvar att göra nu är att posta blanketten och kopian till immigrationsverket, och sedan att gå i egen hög person till immigrationsverket och be dem klistra i visumetiketten i mitt pass så att jag får komma in i landet igen efter att vi kommer tillbaka från sverige.

Det hela började alltså med lite tejp i passet för över ett år sen, kanske tom två (olagligt, nä det kan jag inte tänka mig, folk tejpar i sina pass hela tiden...), och fortsatte med en touchdown i Canberra och ytterligare lite allmänt meck och slutresultatet (förutom visumetiketten) är att jag inte ser ut som varken en EMO eller förrymd fånge, men jag vet inte om det ser ut som mig heller.