Grannsämja och skrivkramp

Egentligen har jag inte skrivkramp, jag tänker hela tiden på saker som jag kan skriva om men det är soffpotatisen inom mig som har kommit fram lite på sistone. Jag är tröttare än vanligt och jag tror att det är för att jag behöver semester snart. Jag har inte haft ledigt ända sen Mars när Jonas och Merete var här, och nu är det helt plötsligt September! I Sverige har vi ju (oftast) semester på sommaren och sen lite ledigt över jul och nyår så det är liksom lagom utspritt. Här har vi visserligen aningen fler helgdagar tror jag (typ drottningens födelsedag, hästkapplöpning, och andra viktiga högtider...) men det är ju bara en dag här och där och det har varit dåligt även med det på sistone. Och eftersom vi inte har industrisemester och julen är mitt i sommaren så man får julledigt och semester på samma gång så blir det långt mellan semestrarna. Sen kan det ju ha att göra med att jag inte riktigt trivs på jobbet, men jag har bestämt mig för att inte hamna i gnällträsket när jag skriver blogg så nog om jobbet!

Jag körde just in min bil under vår car port, och på samma gång kom det en kvinna och gick förbi på trottoaren utanför vårt hus. Jag tänkte inte så mycket på det utan låste upp bilen och log lite menlöst mot henne, och då hörde jag att hon hälsade men jag hann inte fatta att hon sa nåt innan jag satt i bilen och det var försent och jag insåg att det var grannen som gått förbi. Det känns lite pinsamt men till mitt försvar så har jag nog sett henne max 5 gånger på ett år och dessutom var det mörkt ute. Jag är ju som bekant uppvuxen i Dörarp och är van vid att alla känner alla och hälsar på alla så därför känns det lite konstigt att jag inte kände igen grannen och inte sa "Hi how are you" utan att egentligen vänta mig nåt svar tillbaks. För så säger man här "How are you", och man vill egentligen oftast inte veta, det är bara nåt man säger för att vara artig. Så tex på jobbet när jag kliver in genom ytterdörren så säger både jag och receptionisten "Good morning, how are you" men ingen av oss svarar. Det tog ett bra tag innan jag vande mig vid det, när jag gjorde exjobbet på electrolux svarade jag alltid "I am fine thanks" och ibland la jag till "how are you", fast det var nästan aldrig nån som svarade. Men det kändes bara så konstigt att istället för att svara på frågan hur jag mådde så skulle jag bara fråga tillbaka. Det är samma sak när man går och handlar mat, kassören frågar 99 gånger av 100 "how are you". I början var jag nog ganska otrevlig för jag låtsades att jag inte hörde eller bara mumlade nåt tillbaka. Och har man riktigt otur, eller inte är på humör, så kan du ge dig på att man hamnar hos kassörskan som kör 20 frågor "how was your day today" "did you have a busy day" "did you have a good weekend" "what are you up to tonight" och så vidare. En började berätta hur hon aldrig ville jobba nattskift och slutade med att berätta att hon spenderade 3.000 dollar på julklappar varje år, vilket motsvarar ca nånstans mellan 15-18.000 kronor. Det var sista gången jag gick till hennes kassa, nu kollar jag alltid så att jag slipper henne.

Förresten för er som inte vet så kan ni gå in på google street view och kolla in vårt lilla hus och våran gata. Jag trodde att jag lyckades kopiera in en bild från google som man kan klicka på men nåt gick galet. Hmmm... Här kan du iallafall klicka och ta dit en titt på 64 Melville Street, vi bor i lägenheten med det höga staketet och vi har 2 grannar bakom oss.